Avsnitt 10. “Beundrar du DJ Méndez?!”

10

Advertisements

Dagbok: måndag den 20 maj, natten till den 21.

Jag sov hos min mamma i Husby. Natten till idag. Vi gick som många andra ut på kvällen för att prata och kommentera det som hänt och fortfarande händer. Tillsammans försöka förstå. Unga, gamla, olika sorters familjekonstellationer, där stod vi vid tunnelbaneuppgången mot kyrkan och det islamska centret. Det låg något laddat i luften, som om vi alla väntade. Mamma sa att det påminde om Chile före kuppen. Stämningen var samlad, lugn. Några kommenterade mediernas bevakning, några beklagade sig över glasskärvorna som låg på asfalten, någon sa att hen funderade på att köpa sig ett par nya byxor. Människor möttes, kommunicerade. Journalister från SR, SVT och Expressen cirkulerade på platsen, ville ställa frågor till folk, mamma lät sig inte intervjuas av SVT. Sedan. Efter ett tag. En bil började brinna, precis utanför min kusins bostadshus. Jag undrade om han stod vid sitt fönster och tittade ner på branden, undrade vad han tänkte. Mamma sa att han inte har något körkort, så det är omöjligt hans bil. De flesta behöll lugnet. Några började tjafsa, ifall det var bra eller inte att det brann. De flesta sa att det var puckat och onödigt, dom bara förstör. Journalisterna dokumenterade branden. Någon sa, Vad gör alla fotografer från Södermalm här, är det någon jävla förortssafari? En brandbil kom men åkte förbi. Varför släcker dom inte branden? Det brinner ju! Det small högt om bilen, gnistrade om den likt tomteblossen mina syskon, kusiner och jag sprang runt med en nyårsafton för hundra år sedan i Husby, när vi fortfarande var barn. Nu stod mamma och hennes grannar bredvid mig på en gångbro, tillsammans såg vi på elden. Plötsligt sprang folk, det skreks att polisen var där och jag undrade varför de sprang. De hade ju inte gjort något. Polisen var kravallutrustad. De hade hundar med sig som skällde och var stressade. Någon ropade, Mördare! Polisen hade batonger i händerna, kom emot oss och skrek, Flytta på er! Flytta på er! Gå hem! Men rör på benen då för i helvete! Mot mamma och mig som inte sprang. Ta det lugnt, sa vi, men polisen bara skrek. Nu är hjältarna här, Los Rambo är här, sa mamma och vi fnissade men var rädda för första gången på hela kvällen. Mamma gick inte tillräckligt fort enligt polisen, för hon fick ett batongslag på armen. För att hon inte gick tillräckligt fort. För att hon inte gick tillräckligt fort? Var det verkligen därför hon blev slagen? Vi tog oss därifrån, mamma träffade en bekant, en snabb kram men ingen tid för samtal för hundarna skällde, polisen skrek och sprang emot oss. Och vi sprang, vi sprang från polisen och vi var rädda för polisen. Inget övervåld nu!, ropade någon. Vi stannade upp, förstod inte var vi fick vara eller inte vara och varför. Sirenerna på piketen slogs på och vi förstod att vi var tvungna att flytta på oss igen. Några journalister stod upptryckta mot en vägg. Vi ställer oss där sa jag till mamma, tänkte att polisen nog inte slår med batongerna mot de vita journalisterna. Och där stod vi tryggt ett litet tag. Men en gatsten kom flygande mot oss, flera stycken, det small till mot asfalten. Vi hade polisen på ena sidan och gatstenarna på den andra. Poliserna motade oss alla mot gatstenarna, som om det var där vi hörde hemma. Vi tog en sidoväg, in mot gården där min moster och morbror bott i trettio år. Därifrån kunde vi höra skrik, fotsteg, smällar, sirener och hundar eka omkring oss. Vi går härifrån, sa vi, här kan vi inte längre vara, vi kan inte längre prata med grannarna om det som händer i Husby. Vi tog oss därifrån. Det brann fortfarande när vi gick hem.

/Mireya

VM-Guld vs Husby

374985_229786847146105_394379701_n
Igår följde jag sociala medier med bultande hjärta. Det brann i Husby. På 140 tecken rasade berättelserna ut, folk skrev att polisen var våldsam, att de bussat hundar på folkmassorna och slagits med vita batonger. Jag minns just det, att någon skrev att de använde vita batonger som är till för att krossa ben.
Jag ville ha en faktakoll. Någon som var på plats. En oberoende röst som kunde balansera polisens ord med de berördas. Någon som sett allt med egna ögon. Jag sitter med “Sanningens många nyanser – En handbok i mångfaldsjournalistik” framför mig nu. Bläddrar i kapitlet om upplopp i Storbritannien och en av punkterna som man inte får lov att glömma som journalist.

“Journalister måste också se sin roll som mer än att bara återge händelser. Journalister bör även bryta ned hinder för förståelse så att alla kan leva i harmoni”

Jag såg framför mig hur två av mina närmsta vänner, som bor i Husby, hade råkat illa ut. Visste inte om man vågade ringa när klockan passerat tolv. Vad som är en okej tid att ringa någon på om den ska upp till jobbet dagen därpå. Jag hoppades på att NÅGON skulle ta sig dit, intervjua både polis och berörd, visa att Husby var lika viktigt som vilken stadsdel som helst. Men det verkar som att VM-guldet var det som stod högst på agendan igår, av nyheterna att döma. När de första nyheterna kom var det polisens presstalesman som citerades. Senare kom det bilder från en Scanpix-fotograf och en Aftonbladet-fotograf.
Jag fick tag på mina vänner. De låg och sov.
Jag vet inte vad det är som har hänt. Varför bilar stacks i brand och hur den allmänna bilden från de boende i Husby är. Jag vet fortfarande inte det.
Istället går jag in på svd.se klockan 07:48 och möts av rubriken
“REINFELDT: “DET HÄR VÄRMER HJÄRTAT”

Apropå VM-guldet, förstås.

/ Camila

Att tycka men inte fatta

943311_229132817211508_1008269982_n
Fråga. Var det någon som uppfattade det jag sa i TV-Cirkeln för Stalinism? Bara undrar eftersom DNs Lena Andersson gjorde det och vädrade det nyligen i en panel om “Scenkonst och demokrati”.

Lena Andersson: En tjej där som, ja hon, hon betraktar sig då som icke-vit som det heter nu. Och hon hade då brunt hår. Och, och lite krusigt. Ehm jag måste liksom säga såhär för att ni ska förstå va, vare. Hur konstigt det här kan bli.
Oklart vem: Fnissar
Lena Andersson: Hon tyckte då, att, hon kan överhuvudtaget inte, har ingenting med den här serien. Eh. Den, den den representerar inte henne. Så hon kan inte få ut någonting av den, den är liksom förtryckande av, mot henne. Och om TV, SVT ska hålla på såhär så måste invandrarna få, borde dom få halva. Eh ja rabatt på licensen.
Oklart vem: Fnissar
Lena Andersson: För dom är inte representerade i det SVT köper in. Och det här blir ju närmast stalinistiskt alltså. Ehm, eh för att. Tanken är från början radikal och förändrings… Hon vill ha rättigheter och självklart, jättebra. Men har det inte gått snett här någonstans på vägen? Och konstens hela syfte att man ska kunna identifiera sig med någon annan och förstå någon annan människa är ju. Sen att det finns för mycket av en viss sort och så, det, det kan man också diskutera. Det gör det säkert.

Frågor jag skulle vilja ställa till Lena Andersson. 
1: Var har du hört mig säga att jag inte kan få ut NÅGONTING av Girls?
2: Kan du utveckla på vilket sätt det jag sa om TV-licensen är stalinistiskt? (Du avbröt nämligen dig själv i din utläggning och jag är verkligen nyfiken på hur du knyter ihop den säcken.)
3: Hur känns det att lägga ord i någon annans mun?
4: Kan du snälla ta tillbaka det där med att mitt hår är krusigt? Hallå, mitt hår är lockigt! Eller jag har i alla fall trott det fram tills nu. Krusigt är liksom kopplat till att våffla håret. Inte okej. 
5: Brukar du uppfatta när någon skämtar?
tumblr_m6uzii6gbk1rqpx0x
/Mireya

Kolla på Lena Andersson i ett sammanhang här: Godiset börjar vid 1:38 och själva panelen kör igång vid ca 45 min:

http://bambuser.com/v/3592858